Villa Solviks historia

I slutet av 1800-talet fanns det fyra sågverk i viken vid Fegen. I kapellviken, vid ”Yngeredsforshusen”, Hästudden och där resterna av Fegens sågverk ligger.

Virket kom på sjön med pråm eller flotte. Produkterna transporterades iväg med tåg, järnvägen var klar 1885.

Man tillverkade bl.a. byggnadsmaterial, trådrullar, möbelvirke, el- och telefonstolpar. Både el och telefon var nya uppfinningar som erövrade Sverige därför var marknaden för stolpar stor!

Stolparna impregnerades med kopparvitriol som fick gå genom stolparna med självtryck. Stolpen stod rakt upp, ett rör trycktes in i övre ändan och när det började rinna ur den nedre var det klart. Mycket kopparvitriol rann ut i marken och förgiftade den!

Sågarna drevs med ånga och en var flyttbar, den drevs med ett gammalt ånglok.

En av sågverksägarna hette Carl Petter Magnusson. Han ägde Talgsjö men bodde inte där. Eftersom det gick bra för CP (så kallades han i folkmun), ville han bygga ett ståndsmässigt hus till sig och sin familj. Högsta platsen var getaryggen på sjöns västra sida. Men där gick landsvägen till Kalv. Inget problem CP flyttade vägen och byggde sin ”Villa Solvik” där.

Solvik byggdes som ett litet träslott med torn vid båda gavlarna, veranda mot vägen och en matsal med många små glasrutor mot sjön. På taket fanns två kupor. Det värmdes med kakelugnar och det finns fortfarande koks kvar i källaren. På framsidan fanns det gräsmatta med trädgårdsmöbler och i slänten mot sjön en liten köksträdgård.

Huset stod klart 1905.

Familjen bodde där till 1910, då skänkte CP huset till sin dotter Frida. Han byggde sig ett nytt bostadshus, Brovik, på andra sidan vägen mot Kalv men flyttar tillbaks till Ekagård Hensjö där han var född. Till Solvik styckades det av en stor tomt bestående av hela udden och halva den lilla ön utanför. Ön kom senare att kallas för Kaninön, eftersom stinsen hade kaniner där under kriget.

Frida rev ner tornet i söder, byggde till huset med smårum och öppnde pensionat. Det var liv och rörelse i Fegen då. Stationen på andra sidan vägen var ny och tog emot många resande. Det gick bra för Frida och hon drev pensionat till 1937.

Nästa ägare var Ivar Eliasson som drev verksamhaten till 1941.

I Halmstad fanns en förening som hette ”Föreningen för semesterhem för arbetarkvinnor” . De hade samlat pengar i flera år. De sydde, stickade, bakade och sålde. De samlade kapsyler, petade ut den lilla korkbiten som fanns i och sålde metallen.

De fick pengar ur kronprinsessan Margaretas minnesfond och kunde så småningom köpa fastigheten Solvik.

Gästerna kom från hela Sverige. De sökte medel från sin hemkommun och kunde stanna på Solvik en eller två veckor. En helpension kostade i början 2 kr och 15 öre per dag.

Vid ankomsten till stationen fick de väga sig på stinsens bagagevåg. Vikten noterades och när de sedan for hem fick de väga sig igen och då skulle de ha gått upp i vikt.

Dagarna var noga schemalagda med frukost, middag, eftermiddagskaffe och kvällsmat. Efter varje måltid var det vila. Det fanns också tid för promenader och samkväm med sångstunder och handarbete.

Gästerna tyckte de kommit till paradiset! På den tiden var arbetstiden inte reglerad och vi hade inte rätt till semester. Många kvinnor arbetade alla dagar om inte utanför hemmet så i.

Det finns riklig dokumentation på Fackens hus i Halmstad. Kassaböcker, gästlistor, foton och gästböcker med fantastiska teckningar och texter som alla handlar om den underbara platsen, Solvik och den snälla husmor som lagade den godaste mat de någonsin ätit!

Föreståndarinnan bodde på andra våning i en lägenhet med utsikt över sjön. Jungfrun bodde i ett litet rum i tornet.

Efter kriget avtog behovet av semesterhem för arbetarkvinnor. Sverige hade högkonjunktur, vi byggde folkhemmet. I slutet av 50-talet var det mest äldre damer som besökte Solvik för litet avkoppling och rekreation.

Föreningen ville sälja fastigheten, de annonserade först i lokalpressen, Hallands Nyheter, därefter i rikspressen, Dagens Nyheter, men ingen lämplig köpare dök upp. 1960 säljs Solvik till Falkenbergs kommun.

I Fegen fanns då en textilfabrik och en skofabrik. Många flickor fick där sitt första arbete och bodde i ett rum på Solvik. En tid fanns det t.o.m. en dam som lagade lunch till hyresgästerna.

På kvällarna kom många unga män till Solvik för att umgås med alla flickorna.

Under den här perioden rivs tornet i norr och huset kläs om med eternit. Så småningom byggs taket om och en balkong uppförs mot väster.

Efter detta hyrde kommunen ut huset till olika grupper, t.ex. konfirmandläger, skolresor och sommartid till turister. De sista åren hyrdes huset ut till tyska ungdomsgrupper. Det finns fortfarande spår av deras framfart, ”Ich liebe Claus, Ich war hier, Ich heisse Lise” kan man läsa under våningssängarna och i garderoberna.

Kommunen sålde Solvik till Anders Olausson från Göteborg som 1997 sålde det vidare till Inger och Gunnar Karlsson. De renoverade huset och startade vandrarhem. De byggde en stor altan med sjöutsikt och satte 2003 upp solpanel på östersidan.

2010 köpte Gunnars syster Irene och hennes man Anders Karlsson Solvik. De rustade upp huset och fortsatte med vandrarhemsverksamheten till 2017 då nuvarande ägarna Monica Svensson och Sören Karlsson köpte Solvik.

 

 

Mer info finns i Fackens hus Halmstad. De har mycket original dokument från semesterhemstiden i sitt arkiv.

Platser för fritid, fostran och fest. Bok utgiven av Länsstyrelsen Halland. Ligger på tevagnen i matsalen.